Svenska fornminnesföreningen och Riksantikvarieämbetet

Den ideella arkeologins och kulturmiljövårdens historia

                                                        Svenska Fornminnesföreningens sammanträde i Göteborg 1875. Källa: Svenska fornminnesföreningens tidsskrift 1876.

Sedan 1600-talet har både privata och professionella aktörer engagerat sig i frågor som rör kulturhistoria, arkeologi och kulturminnesvård. När Svenska Fornminnesföreningen bildades för att ena och kanalisera det stora intresset ute i landet var det kulmen på ett ideellt engagemang som står sig än idag. Relationen till den offentliga arkeologin och kulturminnesvården har emellertid inte alltid varit oproblematisk. Medan den tidvis varit konstruktiv och komplementär så har den under andra perioder varit tämligen infekterad. I samband med att Svenska Fornminnesföreningen bildades uppstod en strid med företrädare för Riksantikvarieämbetet som ville begränsa privata fornforskares möjlighet att få samla på fornsaker och att bedriva arkeologiska undersökningar.

Vad som präglade denna konflikt och relationen i övrigt under historien är hur man har tolkat var gränsen går mellan offentliga och privata intressen, vem som äger och ansvarar för kulturarvet, hur vård och förvaltning ska organiseras och praktiseras, vem som har rätt att undersöka och forska på fornlämningar och i vilken grad expertkunskap respektive medborgarinflytande ska styra och utöva inflytande över dessa frågor.