Demokrati innebär jämlikhet, delaktighet och respekt för alla människors lika värde oavsett vem man är och vilken bakgrund man har. Kulturarv handlar å sin sida om identitet och mångfald vilket innebär att alla ska känna sig representerade och kunna ta del av det kulturarv som samhället ser som värt att bevara. Denna koppling mellan kulturarv och demokrati har man känt till länge. För att värna om alla människors rätt till kulturarv har en rad lagar och internationella överenskommelser, så kallade konventioner, skapats. De första konventionerna tillkom runt sekelskiftet 1900 och hade som mål att förhindra förstörelse av kulturarv i samband med väpnade konflikter. Därefter, med två världskrig i färskt minne, lyftes kulturarvets demokratiska betydelse av bland andra FN-organet UNESCO.
Sedan dess har kopplingen mellan kulturarv och demokrati varit ett självklart inslag i den kulturpolitiska debatten och i kulturarvsarbetet. För svensk del tog det ordentlig fart under 1970-talet. Då slogs det fast att kulturpolitiken skulle bidra till och grunda sig på jämlikhet, yttrandefrihet och att hänsyn togs till eftersatta samhällsgrupper. Man såg det också som viktigt att beslut som rörde kulturarv skulle fattas så nära medborgarna som möjligt. Här spelade kommunernas och regionernas (tidigare landstingens) ökade självbestämmande en viktig roll. Och för att säkerställa att vi har ett demokratiskt kulturarv arbetar länsstyrelsen med att se till att statens kulturmål genomförs och anpassas efter regionala behov medan Riksantikvarieämbetet stödjer och vägleder de som arbetar med dessa frågor.